Vägen framåt

Ja, man kan bli förvånad över gemene spelrecensents reaktion på Journey. Och en annan sak man kan bli förvånad över är på vilket sätt stora delar av notgamesrörelsen tagit emot samma titel.

Jag skulle inte vilja kalla det ”med öppna armar”.

Dess frontman – Michaël Samyn, vanligtvis den klokaste av “spelmediets” analytiker – hävdade kvickt att ”’Journey’ is art for people who don’t really like art, people who apparently have lives in which the question to its ”meaning” is never asked. And then ‘Journey’ happens to them and suddenly they ‘see the face of God’”.  Och Carl-Johan Johansson – klok han också! – bloggade upp liknande tankegångar borta på Blog ‘em up.

Nej, jag ska inte hävda att jag tror att Journey har så fruktansvärt viktiga saker att säga, för det tror jag – som jag skrev i min Aftonbladet-recension – helt enkelt inte. Men däremot tänkte jag hävda att det är en stor triumf för notgamesfilosofin, och därför förvånas jag över den skepsis det har bemötts med.

Men, för att börja i rätt ände:

Notgamesrörelsens filosofi är mitt största hopp just nu. Den går ut på att man borde försöka skapa interaktiva upplevelser utan att känna sig tvungen att stoppa in en massa ”spel” (= ett system av regler att utnyttja för att överkomma utmaningar och följaktligen nå ett mål, enligt en definition) i dem. För någon som mig, som egentligen bara är intresserad av det vi kallar tv-spel som ett sätt att uppleva historier och världar, så är det förstås en vacker dröm.

En annan intressant sak med rörelsen är att den satsar väldigt brett. Den siktar in sig på en så oerhört mycket större publik än giganter som Activision Blizzard och Electronic Arts – den siktar på alla. En grundtanke är att interaktiva kulturprodukter skulle kunna attrahera även dem som inte vuxit med handkontrollsknappar och WASD-tangenter vid sina fingerspetsar, som inte bryr sig så mycket om spelregler och reflexkrävande strider, som inte tycker att ”man med muskler räddar världen genom att döda tusen zombies, nazister och zombienazister” låter som en särskilt intressant historia. Och faktiskt – borde det inte vara då, i ögonblicket som ”spelmediet” kan erbjuda något för oss alla, som det äntligen kommit ut ur sin långa pubertet, äntligen vuxit upp?

Det finns dock en paradox här, och det är att det mesta som notgamestanken hittills har resulterat i har varit ganska smalt. De mest kända titlarna – The Path, Trauma, och Dear Esther till exempel – är fragmentariskt berättade historier, där man rör sig genom metaforer, kryptisk symbolik och ickedefinierade medvetandeplan. Rätt tunga grejer. Och även om de har nått ut till förhållandevis många människor, så är det nog ingen vild gissning att i stort sett samtliga av dessa ingår i den begränsade skara uttråkade gamers som bara är ute efter någonting nytt, något konstigt, vad som helst.

Jag tycker att det är fantastiskt att vi har fått se titlar som The Path, Trauma, och Dear Esther – för de är vackra och intellektuellt utmanande och vi behöver sådana saker så mycket. Men samtidigt tycker jag att det är lite synd att notgamesrörelsen – som jag förresten definierar lite löst som ”de som skapar interaktiva verk utifrån tanken på att det blir bättre om man stryker begränsningen ’spel’ (och föreställningen om vad ett ’spel’ är) ur ekvationen” – har placerat sig i ett så trångt rum. Om man med notgamesfilosofin som hjälp verkligen vill få den interaktiva berättarformen att nå ut till alla så behövs något lättare. Något som Journey.

Det är uppenbarligen skapat i samma anda som nämnda ickespel. Det tar bort klassiska samt frustrerande spelelement som upprepade fiendestrider, lång speltid, dödsfall och andra stoppklossar – för att istället fokusera på att visa oss vackra saker och ge oss känslan av ständig framåtrörelse (inte ens i det vackra och mycket konsekventa slutet stannar det upp). Till skillnad från många notgamesstämplade titlar är det också oerhört njutningsfullt att bara röra sig i dess värld. Det finns en slags glädje i själva rörelsen.

Journey är roligt att uppleva. Det är främst underhållning. Och för mig är det viktigt att vi fastställer detta; notgamesidéerna ökar inte bara potentialen för vackrare, mer meningsfulla och bättre berättade interaktiva upplevelser – utan också för mer underhållande sådana.

Jag tänkte exemplifiera hur Journey gör saker som alla notgamesskapare borde observera med stor nyfikenhet – men för att komma fram dit måste jag först prata lite om vilken fantastisk lögnare Journey är.

Att vara en fantastisk lögnare är förstås, i det här fallet, en bra sak. All fiktion är lögn. Ju bättre lögnare, desto bättre litteratur, film och så vidare. Och Journey är som sagt en fantastisk lögnare.

Det mest uppenbara är att det lyckas få D3m0nGuy94 – eller vem du nu får dela spelvärlden med – att framstå som att han är din själsfrände (och vice versa). Men det finns fler saker att titta på, som till exempel sättet Journey lyckas framkalla känslan av att man gör någonting utmanande.

Det traditionella tillvägagångssättet när en spelutvecklare vill framkalla denna känsla (och det vill de nästan alltid) är att helt enkelt slänga in en hord fiender. Och så står man där, och slaktar. Ens äventyr i den digitala världen har då förvandlats till något mekaniskt, till fingerfärdighet och reflexer. Man ser inte ens världen längre, eftersom allt fokus med nödvändighet måste ligga på dessa massproducerade fiender. Och allt står förstås stilla. Det finns ingen framåtrörelse förrän du slutligen har tuggat dig igenom den köttmur som spelskaparen ställt i din väg. Och det kan faktiskt bli ännu värre än så – du kan komma att dö, och därmed röra dig bakåt i själva händelseförloppet.

Allt det här är naturligtvis fullständigt förödande för fiktionen.

När Journey-skaparna Thatgamecompany vill skapa en känsla av utmaning så låter de dig vandra upp för ett vindpinat berg. Dina steg känns tunga, du märker hur den rivande vinden trycker dig bakåt, du hör hur den sliter i dig.

Allt detta är en lögn. Det är inte svårt att gå uppför det där berget. Faktum är att det, i stort sett, räcker med att trycka den analoga spaken framåt ett tag.

Men det känns svårt. Och än viktigare, det går att leva sig in den där vandringen i så mycket högre grad än när du ställs inför den klassiska fiendestriden. Det är det här notgamesfilosofin till stor del handlar om – att inte gå in med tankesättet ”Jag gör ett spel och vill ha en utmanande sektion i spelet. Jag gör en passage med många svåra fiender!” utan istället ”Jag berättar en interaktiv berättelse och vill att en del av berättelsen ska kännas utmanande. Hur förmedlar jag detta på bästa sätt?”.

Thatgamecompanys Jenova Chen tänker så, och i Journey blir det så uppenbart: det här funkar. Notgamesfilosofin är inte något akademiskt påhitt som per automatik leder till pretentiösa och ”icke-skojiga” spel, den syftar inte till att göra allting svårare – utan snarare till att vi ska få interaktiva upplevelser som är lättare att leva sig in i och relatera till.

Journey visar det tydligast och för flest. Det här funkar. Notgamesfilosofin duger inte enbart till att fördjupa de interaktiva berättelserna, utan också till att göra ett enkelt äventyr, så vackert, underhållande, frustrationslöst och upplyftande att jag bara gör mig till litegrann när jag säger så här:

Att uppleva det är som att fylla lungorna med luft, tidigt på vårens vackraste morgon.